Olika falla ödets lotter...

Idag har det varit en sån där riktigt oangenäm dag. Tack och lov brukar jag inte ha många sådana dagar på ett år, men idag hade jag en sån iallafall.

Efter många timmars väntan på både det ena och det andra så satt jag till slut på busstationen, eller resecentrumet, som det så fint heter numera, för att invänta bussen hem. Då det var en timme tills bussen skulle gå så satt jag och tänkte igenom dagen och tyckte lite synd om mig själv.

Tills jag hörde någon som snarkade ljudligt. När jag kikar fram från bakom pelaren, såg jag någon sitta och sova på en bänk i vänthallen. Att döma av volymen på snarkningarna, var han nog inte helt nykter, tvärtom. Rätt som det var vaknade han till och reste sig vingligt upp. Jag höll på att leta efter något i väskan när jag såg ett par kängor som stannade upp bredvid mig.

Jag tittade upp på en man som var i 40-års åldern, snaggat hår, ljusblå ögon i ett solbränt ansikte med vackra drag. Han hade märkesjeans och jeansjacka, skjorta och kängor. Det kunde ha varit en framgångsrik person med flott villa och pengar på banken jag tittade på.

Om man bara gick efter märkeskläderna.
Om man skulle kunnat bortse från att jeansen var fulla av grönska.
Och att dyra skjortan var full av fläckar.
Och att det stack ut en flaska ur dyra märkesjackan.
Och att mannen ifråga var så full så det var ett under att han nu stod, utan att ramla, mindre än en halvmeter ifrån mig och bara tittade.

Jag hör inte till de personer som känner mig rädd för människor bara för att de är skitfulla och stirrar på mig, så jag satt kvar och tittade tillbaks. Då satte han sig på bänken bredvid mig och försökte säga något...tillslut förstod jag att han pratade om sambon som tydligen hette Ulla-Britt. Sen sluddrade han fram att han var missbrukare...sen tittade han på mig och började storgråta så tårarna rann efter kinderna...sedan kom han på att han skulle ta sig en sup.

Han stoppade händerna innanför jackan och tittade på mig och sluddrade fram: " Öh, du...ring inte polisen e du hygglig". Sedan drog han fram en ramlösa flaska med ett mycket tvivelaktigt innehåll, och svepte halva flaskan. Och hostade tills han blev helt röd i ansiktet och hyperventilerade. När han slutade hosta så förstod jag vad han drack för något...T-röd! Hela han stank av T-röd...

Sedan kom min buss och jag gick ut. Lite sorgsen till mods över hur illa det kan gå för vissa av oss. Lite lättare till mods för egen del. Tråkigt att man ska behöva se någon annans olycka för att man ska inse att man inte har det illa alls egentligen. För vad är en dålig dag jämförelsevis med ett dåligt liv?