När man bara inte orkar....

fast man borde. När man inte orkar, fastän man bara måste. Hur gör man då?

Ibland blir det bara för mycket när alla kräver någonting hela tiden, och allt man önskar sig är tystnad.

När jag var liten brukade jag gå i skogen när jag ville vara ifred. Jag gick med mina bara fötter på den stickiga stigen med myror och kottar och grenar. I bland följde katten med. Jag gick så långt som stigen gick och i slutet av den fanns ett stort berg med mossa. Där kunde jag sitta i flera timmar och bara lyssna till när det blåste i träden...

Som vuxen är det inte alls lika lätt att få en stund för sig själv. Särskilt inte om man är förälder. Då måste man finnas till hands både natt och dag, det spelar ingen roll om du är sjuk, genomtrött eller helt tom på energi. Det går aldrig att sätta sig själv i första rummet. Det finns inget i praktiken som heter "Jag vill, jag behöver.."

Givetvis så sätter man sina barn i första rummet. Alltid. Nu är det jag som ska trösta när barnen är ledsna eller plåstra om när de gjort sig illa. Som förälder måste man vara en trygghet, finnas där även när man är så trött så man tror att man kommer att svimma i vilken sekund som helst. Och det är inget märkligt med det. Man gör det man ska och dessutom lyckas man vara glad, trevlig och hjälpsam när andra behöver något också!

Sedan, när alla gått till sängs och man kan lätta på masken och låta tröttheten komma, kan jag inte låta bli att undra:

Vem ska trösta knyttet?