Det här med att vara förälder till en tonåring verkar vara knepigt.
Från vad man tycker är den ena dagen till den andra har sonen vuxit och blivit en jätte med basröst och fötter mycket större än mina egna. Med ett djävulskt temperament också, må jag tillägga! Stänger in sig i timtal på rummet och tittar på film och spelar spel. Precis som vilken tonåring som helst, visserligen. Men han är rätt go emellanåt också, förstås! Ja, det var tonåringen det...
Men det här med att vara mamma till en pre-teenager verkar vara nåt helt annat!
Hörde en smäll och en duns innifrån hennes rum nyss, följt av ett riktigt illvrål i falsett...som till och med överröstade hennes musik! Jag går dit och förväntar mig nåt i stil med att hela garderoben eller nåt rasat ihop...men..
Nä, det var inte det som var problemet! Mitt på golvet framför spegeln står dottern och stampar ilsket med foten och är såå arg att hon grinar i falsett! Varför då? Jo, därför att hon är så arg så hon håller på att smälla av för att hon inte kan lära sig att locka håret...med plattången!! Ehh, what? Hon har locktänger, krustänger och jag vet inte allt, för att få håret lockigt men enda hon skulle locka håret med var plattången; det som skulle få håret platt!
Jag är helt oförstående, häpen, brydd...you name it!
Kan man säga upp sig som tonårsförälder, tro?
Eller kanske ta lite semester...bara tills den värsta tonårsnojjan lagt sig...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar