Moahaha...

I kväll har jag och kidsen tittat lite förstrött på melodifestivalen och ätit go´saker,(hmm...)vilket osökt ledde oss in på en diskussion om träning.

I, som är väldigt inne på det här med muskelmassa och träning, frågade mig lite försiktigt om jag inte tänkte börja träna magen och armarna nå´n gång? Lite lagom obekväm känner man sig ju när man sitter där och tuggar i sig choklad och så plötsligt får en sådan fråga.

För att riktigt gnugga in nederlaget (att jag återigen sitter och äter choklad, istället för att träna), så går han och hämtar diverse träningsattiraljer och ska visa vad bra det är med armhävningar...och vad enkelt?? det är.

Efter ett tag frågar jag hur det är med benstyrkan då? Då visar det sig att vig, det är han....INTE...över-huvud-taget!

He, he, he...det är nu jag känner att det börjar bli lite, lite roligare med tränings-diskussionen. För jag må vara usel och vek när det gäller armstyrka, men benstark är jag; och vig. Det visar sig snabbt att sonen inte ärvt, eller förvärvat, något av vare sig benstyrka eller vighet. Däremot tävlingsinstinkten. Därför blev det nu extra jobbigt att fejsa det faktum att hans chokladätande, lönnfeta och otränade mamma, kunde luta sig framåt med raka ben och sätta handflatorna i golvet, utan problem. Tuungt!

Så nu sitter jag och äter choklad till live underhållning: Sonen har ca 2 dm kvar tills han kan sätta fingertopparna i golvet. Eller som han uttrycker det:" Kolla...NU är det nära!"

Moahaha...;)